Det vi tänkte göra här är att föra fram två sidor av myntet och detta gällande övervakning i samhället och förklara komplexiteten i detta. Vi börjar med den positiva delen och vi gör detta genom att använda oss av Stockholm och övervakningskameror som exempel på detta. Stockholm har på några utvalda platser – stökiga sådana; exempelvis Medborgarplatsen – satt upp övervakningskameror som ett experiment för att förhindra brott och för att kunna lösa sådana på ett lättare sätt. Vidare så finns även en utökad övervakning i tunnelbanan – även den genom fler övervakningskameror och av samma anledningen.
Det som man de facto kunnat se är att dessa övervakningskameror dels har gjort att dessa ”heta platser” kylts ner rejält tack vare övervakningskameror. Medborgarplatsen – tidigare känt för mycket bråk, misshandlar och för narkotikabrott – har blivit en tryggare plats och detsamma gäller tunnelbanan där många privatpersoner känner sig mindre hotade, tryggare och säkrare tack vare dessa övervakningskameror; särskilt här nattetid och under helgerna. Häri ligger det således en klar fördel sett till experimentet med fler övervakningskameror: man har fått ner brottsligheten och man har skapat en större trygghet för invånarna i Stockholm. Bra så?
Inte direkt för om man ser till baksidan av myntet så måste man även ställa sig frågan: Till vilket pris har dessa övervakningskameror skapat trygghet i Stockholm. Vi förklarar nedan.
Övervakningskameror är dyra och kränkande
Det som många pekar på gällande detta är att den utökade satsningen på övervakningskameror i Stockholm kostar väldigt mycket pengar sett till vad de åstadkommer. Det vill säga, man anser att dessa inte löst några brott i sig utan att de bara flyttat brottsligheten till områden som saknar övervakningskameror och att man istället borde lag pengarna på mer fysisk närvaro. Detta i form av fler poliser, fler väktare och en större patrulleringen kring dessa platser och områden.
Där har vi således det första argumentet till varför det råder en viss skepsis kring övervakningskameror – de löser möjligen brott, men sett till priset så är dessa – helt enkelt – för dyra och smakar mer än vad de kostar. Vidare så har man även ett argument som pekar på ett annat pris och värde – nämligen sitt personliga värde och sin egen integritet.
Det vill säga; man tycker att de finns en personlig kränkning i att dessa övervakningskameror finns och detta även om man är oskyldig till någon brott. Kränkningen ligger i att någon annan människa i egenskap av myndighet kan samla information och därefter ha potential att använda sig av denna när som helst. Det man kan säga gällande detta är att det finns visst fog för denna oro och att det inte bara handlar om någon slags paranoia och misstänksamhet.
I en fråga om övervakning så kommer nämligen alltid den gamla frågan om vem som övervakar vem in i bilden. Förkortat; vem ser till att informationen som samlas inte används på ett felaktigt sätt? Två sidor av samma mynt och klart står att övervakningskameror och utökad övervakning verkligen inte är en enkel fråga där det endast finns ett svar.